..och nu då...???

Tänke skriva något fint, eller uppmuntrande.
Som att det har gått ganska bra med utvecklingssamtalen och att vi fick igenom ett bra beslut igår om en av mina elever.
Tänkte att om jag tänker possitivt så ska allt....suck...lösa sig.
Tänkte att det går att titta ut och det är ljust även fast klockan är sent på kvällen när man kommer hem. Och att det bara är början för nu kommer våren ju!! Och sedan sommaren och då....

Men det går trögt med de positiva tankarna.
Det finns liksom inte plats kvar.
Hårddisken är full av jobb och privat skit. Grubblerier om var vi står och vad jag vill och om han bara och om vi kanske kunde.
Men jag kommer ingen vart det bara gnager i skallen!

Jag vill ut!
Jag vill till ett varmt och skönt och tryggt ställe.
Jag tänker att den platsen inte är här.
Där vi är nu.

Kan man ta semester från sitt eget liv?
Det hade varit skönt.
Klarna tankarna lite.
Men det ska härdas ut, det förstår jag.
Bara att axla manteln och bära bördan.
Ta tjuren vid hornen och göra monstret till en tam liten hund.
It´s my doing.
It´s in my head!