Det är så det känns.
Det är så det är.
Det är som när man är sjuk och har febertoppar som kommer och går och man aldrig tror att de ska gå över och att livet nu mera kommer att levas i ett sjuskrivningsvakum.
När jobbet slutar bry sig om att man är hemma och alla bara suckar i telefonen för att man inte blir frisk och såporna på TV är ens enda sällskap och man faktiskt allvarligt funderar på om det inte vore skönt att skita i att komma tillbaks och ägna livet åt te och skorpor och korta promenader till konsum.
Det är som om dagarna flyter ihop till en enda lång tunnel som man inte riktigt kan se slutet på den för bakom varje krök döljer sig en ny krök och ljuset skymtar där borta, men man kommer inte fram. Och när man kommer fram står där en skylt om att det är vägs ände och den enda vägen att gå är den man kom ifrån. Så det är bara att vända om och knalla hela långa tunneln igen och där i andra änden är det en ny skylt med samma jävla återvändstext.
Det är när livet är ensamt fast man är två.
Det är när man har kommit nästan ända fram och upptäcker att där finns ett galler och bakom den en mur och någon har svalt nyckeln och man ser att någon har börjat plocka stenar ur den där muren och bakom den skymtar man något varmt och vackert och man vill fram till det där varma och vackra. Men det går inte att fortsätta att plocka ned de där stenarna för det jävla gallret är ivägen.
Det är när man är livrädd.
För att ha och för att mista.
Det är så det är.
Det är som när man är sjuk och har febertoppar som kommer och går och man aldrig tror att de ska gå över och att livet nu mera kommer att levas i ett sjuskrivningsvakum.
När jobbet slutar bry sig om att man är hemma och alla bara suckar i telefonen för att man inte blir frisk och såporna på TV är ens enda sällskap och man faktiskt allvarligt funderar på om det inte vore skönt att skita i att komma tillbaks och ägna livet åt te och skorpor och korta promenader till konsum.
Det är som om dagarna flyter ihop till en enda lång tunnel som man inte riktigt kan se slutet på den för bakom varje krök döljer sig en ny krök och ljuset skymtar där borta, men man kommer inte fram. Och när man kommer fram står där en skylt om att det är vägs ände och den enda vägen att gå är den man kom ifrån. Så det är bara att vända om och knalla hela långa tunneln igen och där i andra änden är det en ny skylt med samma jävla återvändstext.
Det är när livet är ensamt fast man är två.
Det är när man har kommit nästan ända fram och upptäcker att där finns ett galler och bakom den en mur och någon har svalt nyckeln och man ser att någon har börjat plocka stenar ur den där muren och bakom den skymtar man något varmt och vackert och man vill fram till det där varma och vackra. Men det går inte att fortsätta att plocka ned de där stenarna för det jävla gallret är ivägen.
Det är när man är livrädd.
För att ha och för att mista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar