Trött. trött, trött...

Trött på att vara trött!
Trött på att ingenting fungerar.
Den här veckan har det kännst som om allt håller på att rasa samman.

Min självkänsla är i botten och jag har gråten i halsen tio gånger om dagen.

Arbetet är ett ok som äter mig. Har man ansvar för 14 elever, många av dem med stora eller mindre stora svårigheter, är det lätt att känna sig otillräcklig och det är precis vad som händer med mig nu.
Kännslan att inte räcka till, att vara den som inte riktigt orkar med får mig att känna mig oduglig.

Jag vet innerst inne att jag gör ett bra jobb med mina elever. Att jag vet vad jag håller på med och att det kommer att räcka långt, men jag litar inte riktigt på att det kommer att gå vägen.

Mina krav på mig själv är väldigt höga och det kanske smittar av sig på eleverna.
Mitt dåliga humör när jag inte lyckas är förmodligen dödligt smittsamt och jag är rädd för att det går ut över gruppen just nu.
Samtidigt är jag inte mer än människa, formsvackor har vi alla, men nu är det dags att ta sig ur den.
Bannemig!

Skriver handlingsplan och förbereder föräldramöte och nu ska jag lyckas med det här.
Jag ska fixa det!
Jag kan fixa det och jag måste hålla i huvudet att jag inte är ensam!
Vi är många som gör jobbet med barnen och vi delar ansvaret.
Jag är inte en katastrofalt dålig människa bara för att jag har en dålig dag.
Barnens beteende är inte mitt enskillda ansvar utan också och i synnerhet föräldrarnas ansvar.

När jag tror på mig själv gör jag ett bättre jobb!
Jag kan klara att rida ut den här stormen!!

Jag tror på mig själv!

Nu ska jag göra det bästa jag kan!!