Har rotat igeneom gamla blogginlägg ikväl.
Melissa Horn snurrar i CD:n.
Lugnet ligger över lägenheten.
Jag läser och förundras.
Över livet som det är, för det är ju precis just så här det är.
Upp och ned, hit och dit, fram och tillbaka.
Jag saknar mina ord.
Att skriva.
Men sanningen är at det har varit mycket grublerier och lite handling de senaste halvåret.
Jag trivs inte särskillt mycket med det.
Jag tycker att vi fastnat i vårt förhållande och att jag kört fast på jobbet.
Kan se att båda tillstånden faktiskt går lite hand i hand.
Självförtroendet, det svajiga, ligger där och gnager också förstår jag.
I morse klev jag upp alldeles för sent men med en märklig känsla.
Som att tiden hunnit ifatt mig lite.
En här och nu känsla och jag tror att jag måste börja att acceptera det här nu.
Det är nu det händer.
Livet!
Inte sedan, i morgon eller någon annan dag framöver.
Det finns inte mycket att skjuta upp, eftersom tiden som går aldrig kommer att komma tillbaks till oss.
Blir det inte vi nu kommer det inte att bli något vi sedan heller.
Det är dags att bestämma sig!
